Bakom trädgårdens skönhet, växtkraft och gröna skafferi skymtar en osynlig brunn med minnen av en melodi sjungen av talande tystnad.
Vägen mot igenkänning
Så länge jag kan minnas har jag haft en stark längtan efter en trädgård som jag sett för mitt inre. Genom livet har jag besökt trädgårdar som påminner om den trädgården. Farmors, med körsbärssaft i bersån, syréndoften, stenstatyerna och knastret från grusgången. Mormors, med näckrosdammen, kvartsstenarna med blänkande kattguld och de döda, knotiga trädgrenarna. Mina amerikanska värdföräldrars köksträdgård i Oregon bjöd på allt gott man kan tänka sig. Rotfrukter nere i jorden, solgul majs, tomater, gurka och vindruvor, till fruktträd med äpplen och päron högt uppe i luften. De vårdade sin trädgård med omsorg och tog tillvara all mat som trädgården erbjöd. Även Hodgson Burnetts bok Den Hemliga trädgården påminde om vad jag längtade efter. Det gömda, det vildvuxna och fåglarna i trädgården lockade mig.
När min man och jag köpte vårt hus för 16 år sedan hade naturen tagit över trädgården som hörde till. Jag älskade att såsom flickan, Mary Lennox i den Hemliga trädgården, få tillfälle att upptäcka allt som gömts i grönskan. I rabatter fulla av kvickrot fanns perenna blommor som någon för länge sedan omsorgsfullt planterat så att blomningen skulle lösa av varandra från tidig vår till sen höst. Bakom brännässlor och hallonsnår kunde resterna från något som en gång varit ett jordgubbsland skymta. Under flera år hittade vi skatter som vinbärsbuskar, syrén, blåbär och rosor. Likt Mary Lennox, tog vi bort konkurrerande växter runt om och pysslade om dem så att de fick förutsättningar att växa igen.
Vissa dagar har det verkat hopplöst. Jag har stått bland ett mischmasch av ogräs, jordhögar, makadam, morotsflugor och kållarver och känt att trädgården som jag ser för mitt inre kanske är omöjlig att återskapa. Men nu kan jag se att många av fotografierna jag tar av trädgården överensstämmer med mina inre bilder.
Trädgårdarna i mitt liv, har alla fått något att vibrera inom mig. Som vänliga vägvisare har de stått utmed stigarna jag vandrat och pekat. Ofta har jag blundat och gått irrfärder åt motsatt håll. Då och då har jag lyssnat till ledtrådarna jag fått, följt längtan och lusten och gläntat på dörren till förundran i djupet.
