Kärleken jag väntat på

Att få vara med. Få likes, beröm, bra betyg. Så lätt det är att börja hoppas på omgivningens godkännande, som om deras blick kunde tala om för oss vilka vi är. Men när vi lämnar oss själva för att navigera efter andras tycke går vi vilse. Stannar vi däremot kvar hos oss själva – känner efter, lyssnar in, och låter andra spegla oss utan att styra oss – då kan omgivningen bli en hjälp.

 

Söker vi bekräftelse utifrån när vi övergett vår egen inre röst blir navigeringen svår och riktningen suddig. Om vi är vana att prestera mer när andra uppskattar oss, och plötsligt befinner oss i en period där responsen uteblir, kan det faktiskt vara en stilla inbjudan. En chans att börja om. Att åter lära oss lyssna till vår egen röst och våga lita på den. Önskar du att någon skulle säga det där du tror att du behöver höra? Säg det till dig själv. ”Jag kan det här. Jag är modig. Jag finns här för dig.” Låt orden landa som om de kom från någon som älskar dig villkorslöst. När vi hittar omtanken och kärleken till oss själva inom oss, då infinner sig ett lugn som inte längre är beroende av någon annans blick. En frid som alltid funnits där, väntande, och som ingen kan ta ifrån oss.